Med anledning av ett besök från en polsk spekulant idag, fick vi akut anledning att både tömma Bonnie Tyler på våra ägodelar och städa, gno och putsa. Bonnie själv, ja hon skötte hon sej exemplariskt. Nu får vi vänta några dagar på utfallet av visningen.

Såhär två veckor efter hemkomst kan det vara på sin plats att utse sommarens höjdpunkter i olika kategorier. Bonnie ligger ute till försäljning om nån händelsevis skulle vara intresserad och vi gör bokslut inför en vinter på fast mark.

Bästa äventyrshamn: Kristiansand
En stor del av dom vi mötte där hade varit på Lofoten, Yttre hebriderna, över Atlanten. Kanske inte just i år, men det var ingen som höjde ett ögonbryn över en planerad Skottlandsfärd, vilket annars mestadels var fallet.
Som god tvåa får räknas Cherbourg, liksom Kristiansand beläget på en strategisk udde mellan större vatten.

Bästa chips: Sørlandschips

Bästa bad: Kapten gillade det varma sötvattnet i Loch Ness. Fältskärn votes i favor of Normandisk ankring.

Godaste öl: Allt utanför Skottland

Vänligaste gästhamn: Humlebaek, där det bland annat fanns olåsta cyklar att låna om man behövde ta sej till affärn.

Bästa potatis: Keltikum

Sämsta potatis (ett undantag, eftersom vi inte vill ha en disslista): Norge

Bästa sås: Bea och aïoli

Bästa fisk: rökt kolja från fiskaffären i MacDuff

Bästa ankring: Isles of Scilly

Bästa fixarställe: Farsund, Egersund, MacDuff. Maken till hjälpsamma människor hittar man – just där!

Bästa mejeriprodukter: Holländsk gräddyoghurt helt enkelt för att den var god. Brittisk mjölk, för att pintflaskorna stod så exemplariskt i vår kyl. Och brittisk vispgrädde, för att den var så fet att den skulle ha kunnat vispas med gaffel. Och goda ostar fanns både hos britterna och fransmännen. Och så gillar fältskärn Jarlsberg.

Bästa offentliga toaletter: Alla utanför Frankrike. Alltså – handfat – hur svårt kan det vara?

Mesta semesterparadis: Sydvästra England med Cornwall och Isles of Scilly. Och Banff. Och Langesund. Och Anholt och kanske Koster.

Främste auktoriteten: Trond! Ständigt på våra läppar. Trond sa si, Trond brukar göra så, Trond seglar utan sprayhood, Trond visade mej den här revlösningen, förklarade den här trimningen, föreslog brittiska hamnar, tipsade om rosinboller, visste vilka EU-regler som gör havreknäcket så mycket billigare i Norge. Och så vidare.

Bästa party: Nu kom vi ju aldrig till Ibiza. Men vi fick till en riktigt lyckad utekväll i Stavanger.

Bästa seglingsupplevelse: När vi en solig kväll gick skärgårdsvägen från Kristiansand till Mandal helt utan motor och kryssade oss fram genom trånga, strömmiga sund.

Största naturupplevelsen: Nordsjön. Lugnt och vackert, plattformar och delfiner i överflöd.

Bästa whiskyn:
Kapten: Jura
Fältskärn: Bowmore

Bästa fisket:
Överallt där det finns makrill. Självmordsfisk.

Snyggaste gästflaggan:
Kapten: Norge
Fältskärn: Skottland

Värsta arbetet: Sebajstian

Jobbigaste upplevelsen: När kapten trots senilsnöre tappade sina sprillans nya glasögon i vattnet och därigenom dödade midsommarfesten.

Största pinsamheten: Den misslyckade utseglingen från Stavern.

Stoltaste ögonblicket: Den lyckade utseglingen från Arendal och flera därpå följande hamnpassager utan motor, bl a när vi fick vända för att hämta jordgubbarna som Gustavo glömt i bilen.

Bästa sommarprogrammen (som vi enats om): Jonas Gardell, Lotta Lundgren (2012) och Malik Bendjelloul

Bästa nya ord: Väntepølse

Det är med stor glädje och svårförklarligt vemod som vi går in på svenskt farvatten och svenskt mobilnät, och jag nu kan blogga under gång. Sista nattpasset vid rodret, sista frukosten med gänget, sista dumpningen från badstegen, sista raggarduschen (kanske inte ändå) osv.
De 135 sjömilen från Kiel/Friedrichsort tog vi i ett svep, inte riktigt utsprunglig plan. Ju närmare hem vi kommit, desto mindre benägna har vi varit till extra stopp. Östra Danmark är ju inom räckhåll vilken lördag som helst i livet!
Hursomhelst, vi trixade oss fram i den danska arkipelagen i kolmörker. En mycket vacker natt med rimlig vind, men ganska kall. Tänk att det skulle bli först under allra sista natten till sjöss som jag kom på hur ombordvarande fleecefiltar skulle vikas för att ge maximal värme!

Nu ser vi både Öresundsbron och Torson, och älskade Falsterbonäset har vi om styrbord. Champagnen ligger på kylning och planerad målgång blir klockan två. Välkomstkommitté är ”beställd”. Borde vi städa? Istället lyssnar vi på Boney M och dansar i sittbrunnen.

Jag passar på att bjuda på en allra sista outfit. September är en höstmånad.

Fredag-lördag seglade vi från Den Helder (Nederländerna) till Brunsbüttel (Tyskland), 200 sjömil på 36 timmar. Först läns på plattvatten, sen vridande till mer nordlig halvvind.

Sen ägnade vi söndagen åt Kielkanalen och parkerade båten i Holtenau. För närvarande gör vi Kiel och väntar ut kuling innan den fortsatta färden hemåt.

Efter ganska stort flyt med strömmarna under senaste seglingen från Stellendam till Den Helder slussade vi in i en marina idag på eftermiddagen. Spexigt ställe. Istället för moppe eller EPA bränner kidsen omkring i små båtar med fet ljudanläggning.

Men vad är det som sticker upp ovanför takåsarna?

Har dom sina båtar – med mast och allt – inne på tomten?

Sen tar man några steg till.

Det blev alltså Del Helder istället för Amsterdam. Och imorgon tidig uppstigning för fortsatt färd norrut. Vindprognosen ser hoppfull ut.

Vad jag inte nämnde tidigare, var att gårdagens långa cykeltur hade ett särskilt syfte, nämligen att hämta ny exhaust elbow med flera delar till Yanne, vilka beställts från Yanmar till ”ett ställe på västkusten” som visade sig vara tillgängligt sjövägen först efter 20 sjömils kanalfärd (och minst lika långt tillbaka till havet). Vi cyklade istället. Idag har vi lyckats få det hela på plats! Även om det kändes som en onödigt stor utgift såhär i slutet av sommaren behöver vi ju kunna lita på Yanne genom Kielkanalen och även få Bonnie såld i ett rimligt skick.

Det lokala varvet fick hjälpa till att få isär delar av den skotska lagningen. Jag älskar Bonnie Tyler för att hen tar oss till alla dessa spännande ställen!

Nu måste vi lämna den här supertrevliga marinan halv sex – senast klockan sex – och vi har i skrivande stund inte enats om ifall vi ska hålla oss till ursprunglig plan med ett dygn till Den Helder eller om vi spontant ska ta den betydligt längre kanalvägen till Amsterdam. Återkommer om detta!

En snabbrapport från Stellendam, dit vi ankom igår förmiddag efter drygt 20 timmars blandad kryss och motorgång. Marinan ligger på sötvatten och man var tvungen att slussa in, men det var det klart värt. Rent och fint vatten, enligt bryggrannen och hamnkaptenen kan man bada direkt från båten, vilket behövdes i den stekande hettan. Sen hyrde vi cykel och såg oss omkring. Bra cykelbanor överallt och vi höll oss längs med vatten. Verkar vara ett välskött land.

Soluppgång över Stellendams marina

Annars är vi mindre inriktade på att uppleva just nu, eftersom fokus ligger på att ta oss hemåt. (Även om ingen av oss har ett hem längre.)

Att vakna efter ett sovpass och upptäcka att jag är ensam ombord, är det värsta jag kan föreställa mej inträffa ombord. I synnerhet då en månlös natt med ganska mycket sjö. Men det är inget jag oroar mej för, när vi nattseglar är vi faktiskt noggranna med att spänna fast oss. Det har blivit en del dygnsetapper nu, och vi har utarbetat lite lösa rutiner för det hela, om nu någon undrar. Med undantag för den demoniska skräcknatten, har vi ingen gång vi varit fler än två ombord när vi seglat över natten.
Kapten som har lättare för att somna, brukar ta en tupplur redan på eftermiddagen, om jag är trött kan jag också försöka. Sen ser vi lite hur det utvecklar sej. Den som är tröttast får helt enkelt pröva att lägga sej några timmar. Bara undantagsvis har vi väckt varandra, till exempel om det behövs för segelsituation, navigation, manuell AIS eller så. Annars sover vi tills vi vaknar. Kan dock medges att ansvarig ombord för sociala medier ibland när hon blir trött, kall och har slut på spännande podcasts, brukar väsnas lite, lysa och göra sej ärenden ner i ruffen, för att se om kapten möjligen är i en lättväckt sömnfas.
Det vanligaste bland andra seglare verkar vara fasta pass vid rodret på tre eller fyra timmar. Vi tar det mer som det kommer och ofta blir passen däromkring eller lite längre. För min del, som kan ha svårt att somna, har det varit bra att inte känna stressen över att behöva gå upp ett visst klockslag.
Några slingerkojer har vi inte. Hittills har det funkat bra att sova på läsidan i salongen. Särskilt babordssidan är bekväm, vilket är bra eftersom vi helt dominerande seglat för styrbords halsar. Skulle vi hamna i jäkligare väder, går det alltid att tömma stickkojen på packning och sova där, men det har faktiskt inte behövts.

Nu har vi förresten kommit till Belgien. Sent igår kväll angjorde vi Nieuwport efter en lång dag på kryss. Solen skiner och stan borde därför visa sej från sin bästa sida, men imponerar trots det föga. Till dess försvar måste tilläggas att den tedde sej härligt urban och var maffig att närma sej i kvällens mörker.

Medan jag slickar mina ensamhetssår och inväntar co-redaren som kommer tillbaka om några timmar, kan jag passa på att filosofera lite över tidvattnets villkor. Att vattnet påverkas av månen är knappast någon nyhet, strömmarna fick vi ju verkligen erfara i Skottland. Något som skiljer ut sej här i Normandie är ändå att de flesta hamnar inte är muddrade för att vara tillgängliga under hela tidvattencykeln. Man måste alltså anpassa sej inte bara efter fördelaktiga strömmar, i vårt fall floden som går i ostlig riktning, utan också högvattnet då man kan lämna hamn. Kombinationen är klart subobtimal för oss som är på väg hemåt. Till exempel när vi i torsdags skulle ut ur Saint Vaast La Hogue stängde hamnen för lågvatten kl 06:56. Boulangeriet öppnade ynka fyra minuter senare och Lottisen ville så gärna ha mandelcroissant. Jag och systergasten puttrade ut i tid och cirklade i hamninloppet medan bakverken gräddades klart. I sista stund, när jag liksom förnam hur kölen snuddade vi bottnen, kom Lotta och Richard rusande med bröden. Sen ankrade vi och åt frukost till kl 10 då vi bedömde att strömmen inte längre skulle jobba emot oss.

Efter frukost i sittbrunnen och syster lämnad på la gare är jag nu ensam i Fécamp i väntan på kapten och reservdel till l’échappement d’Yanne.
En perfekt dag till havs igår med solsken och stabil nordvästlig halvvind, då vi avverkat 38 sjömil på knappt åtta timmar, avslutades med att vi bara med nöd och näppe tog oss i hamn. Efter att avgassytemet funkat oproblematiskt i flera veckor på en skotsk ad hoc-lagning, var det äntligen dags för motorrummet att åter bada i vatten och svart rök. Många timmars motorgång sedan MacDuff hade helt enkelt tagit ut sin rätt.
Plan A blev att försöka segla in i hamn, men hamninloppet var mycket smalt och med 2 knops sidström blev det min största utmaning dittills under fem dagar som kapten. I sista stund startade jag slutligen motorn och polygripen fick åter tjäna som räddare. Sedan den första chocken över röken lagt sej, fick Ullisgasten hålla ett stadigt tag med den och en grytlapp om den lösa avgasrörsdelen och vi tog oss in i marinan.